Vad ett foto vet om sig självt.
Varje fotofil bär ett andra dokument vid sidan av bilden. Här är vad som står i det och vem som lade det där.
Kameran skriver först
I exponeringsögonblicket registrerar en kamera inställningarna den använde och förhållandena den såg: modell och objektiv, slutartid, bländare, ISO, brännvidd, vitbalans, orientering och tiden. Om platsen är påslagen följer koordinater med, ofta med en höjd. Telefoner lägger till ett eget tillverkarblock – odokumenterat, med sådant som en serietagningsidentitet eller ledtrådar om scenklassificering. Inget av det är valfritt eller synligt medan du fotograferar; det skrivs för att formatet har fält för det.
Sedan lägger allt som rör filen till sitt
En redigerare stämplar sitt namn och sin version. Ett publiceringsverktyg skriver en bildtext, en kreditering och användningsvillkor. Ett exportsteg kan skriva en färgprofil så att filen återges likadant överallt. Var och en av dem använder den standard den föredrar, och de samordnar sig inte – så slutar ett foto med att hävda en beskrivning på ett ställe och en annan någon annanstans.
Tre standarder, en bild
EXIF kom från kameratillverkarna och beskriver tagningen. IPTC kom från nyhetsbyråerna och beskriver uppdraget: bildtext, byline, kreditering. XMP är Adobes behållare och beskriver redigeringen, ofta genom att spegla delar av de andra två. En ICC-profil är ingen beskrivning alls – den talar om för programvara hur filens tal ska bli färg. Ett foto som varit genom en redaktion bär rutinmässigt alla fyra.
Om den överlever beror på vägen den tar
Stora sociala plattformar kodar oftast om det som laddas upp, och metadatan brukar försvinna på vägen. Chattappar, e-postbilagor och molnmappar skickar i regel filen vidare oförändrad, vilket betyder att filen din vän får är byte för byte den din kamera skrev. Utgå inte från något åt något håll: den enda pålitliga kontrollen är att öppna filen du faktiskt skickade och titta.
Se det på en egen fil
Läsningen är hela första steget. Öppna ett foto så får du varje grupp en tolk känner igen, med dess taggar – och filen läses i sidan, så den lämnar aldrig din maskin.